Livets slut...

Det är inte lätt när det är svårt, dagarna går och tiden passerar och blir till år. Jag tittar ut genom fönstret och ser solen tittafram, de värmande strålarna får snön att sakta smälta bort, kanske är det vår snart på riktigt?

Sitter och funderar över livet, häromdagen fick jag beskedet att min faster sov tungt, att hon gjort det nästan hela dagen och personalen på ålderdomshemmet hörde av sig för att de trodde att hon inte hade långt kvar. Samma stund som detta besked kom stod jag och tittade på tapetprover och mitt största bekymmer då var om jag skulle ha fondvägg eller ej. Jag åkte tillsammans med min pappa för att säga farväl, det var det som jag väntat mig i alla fall, lite rädd inför besöket, rädd för döden. Men då vi kom dit så pratade vi med henne, pappa berättade roliga historier och jag hjälpte henne att dricka lite vatten och fick henne att äta lite yoghurt i alla fall.

Det gjorde ont att se min faster ligga där, men ännu mer ont gjorde det då min pappa efter besöket tittade på mig och sa att det en dag kommer vara han som ligger där, och han sa även att han inte ville se mig ledsen då för döden är en del av livet som han uttryckte det. Jag vet att livet tar slut någon gång, och faster var ju gammal som man brukar säga, men att min pappa den vägen skall gå gör ont att tänka på. 



Nu finns hon inte mera hos oss men i våra hjärtan lever hon vidare...

 


RSS 2.0